Bedömning av vägens skick

Skicket följs genom mätningar och inventeringar

Med servicenivåmätningar (SNM) mäts flera egenskaper som beskriver vägytans skick. För trafikanterna är spårdjupet och ytans jämnhet de viktigaste egenskaperna. Spårdjupet mäts i millimeter. Tolkningen av nyckeltalet för jämnheten är inte lika okomplicerad som för spårigheten. De uppmätta nyckeltalen anger särskilt skicket på det livligare trafikerade vägnätet.

I det lågtrafikerade vägnätet kontrolleras beläggningarnas skick genom visuella kartläggningar. Dessa kartläggningar av beläggningsskador grundar sig på bedömningar av utbildade kartläggare. Utifrån bedömningen fastställs reparationsbehoven.

Alla vägar mäts och inventeras inte varje år. Servicenivåmätningar görs i huvudvägnätet med i genomsnitt 1–2 års mellanrum och i det mindre trafikerade vägnätet med 3–4 års mellanrum. Kartläggningar av beläggningsskador görs med cirka tre års mellanrum.

Spårbildning kan förutspås

Hela vägnätets skick mäts eller inventeras med jämna mellanrum. Nyckeltalen för mätningarna och inventeringarna sparas i vägregistret. Utifrån uppgifterna i registret har de som planerar beläggningsarbetet tillgång till exakt information om beläggningarnas skick.

Man kan också rätt tillförlitligt förutspå spårbildningen utifrån nyckeltalen för vägens skick. Prognoserna grundar sig på resultaten från tidigare års mätningar av spårdjup och hur snabbt spårbildningen sker, vilket härletts ur resultaten.

Konditionsklassificering

Hur ser vägen ut i gott och i dåligt skick?

En väg kan anses vara i dåligt skick om man på grund av spår eller skador måste byta körlinje när man färdas på den eller om vägen är så ojämn att det stör resekomforten.

En belagd väg är fortfarande i gott skick när den inte har några spår, stora sättningar eller tjälskott, och när sprickorna är smala eller väl lappade. Även en väg i gott skick kan ha bleknat i färgen med åren.

Vägarna klassificeras enligt deras skick

De belagda vägarna delas in i fem konditionsklasser. Fastställandet av konditionsklassen grundar sig på mätnings- och inventeringsuppgifter, vägens trafikmängd och hastighetsbegränsning. På vägar med stora trafikmängder bestäms konditionsklassen i stor utsträckning enligt spårdjupet, medan de inventerade skadorna spelar en viktig roll på lågtrafikerade vägar.

Konditionsklassificeringen är ett verktyg för dem som planerar beläggningsarbeten. Med hjälp av klassificeringen följer man också upp de finländska vägarnas skick och hur det utvecklas.

Konditionsklassificering av vägar

5. Mycket bra: Motsvarar nyskick. Det finns inget behov av underhåll.
4. Bra: Vägen är i gott skick, även om det redan förekommer spår av normalt slitage. Det finns inget behov av underhåll.
3. Nöjaktig: Nöjaktigt skick. Det behövs i allmänhet effektiviserad uppföljning av vägens skick och det kan vara motiverat att vidta enskilda underhållsåtgärder.
2. Dålig: Skicket kräver reparation. Med tanke på en hållbar väghållning är detta rätt tidpunkt för underhålls- och grundläggande renoveringsåtgärder.
1. Mycket dålig: Vägen är svag och skicket är inte längre godtagbart. Ger upphov till extra kostnader för såväl väghållaren som väganvändarna.